CissiLalia

att kännna att man inte räcker till att man inte duger till något och att allt man gör blir fel gör djupa sår i själen. att helatiden känna att man inte kan leva upp till krav och standard att inte uppfylla det som förväntas gör att man får ångest.

att ha ångest för att inte orka ,inte klara av något pga något man inte rår över är fruktansvärt.

att ha ångest för att vara hemma och vara så dålig så man inte knappt kan röra sej är brutalt.

att få ångest över att man inte har några vänner för att kroppen inte orkar följa med/umgås är ledsamt.

att gråta sej till sömns för att något man inte visste fanns för några år sen har påverkat ens liv nå grovt mycket är hemskt.

hjärtat värker när jag tänker på alla mina fina vänner jag haft genom livet och de få jag har kvar mitt hjärta värker av saknad.

jag har alltid velat sticka ut och inte vara en i mängden jag klär mej konstigt och vill vara mej själv , men vem är jag nu? vart är cissi? hur har det blivit såhär?

varför känner jag denna enorma sorg denna uppgivenhet och meningslöshet?

varför får inte jag vara frisk och ha ett jobb?

varför får inte jag bli anställd som alla andra?

allt känns så meningslöst.

samtidigt har jag min privata del mitt hem min sambo min familj min gård som gör att jag orkar leva vidare i denna meningslöshet i detta orättvisa liv. vår gård är min fristad mitt paradis mitt happy place på jorden. att komma hem är som att vinn apå lotto varje gång man kliver in på tomtgränsen. varenda gång man kollar postlådan spritter det i kroppen likt nyförälskelse. att köra in och parkera på parkeringen är som att komma in i himmelriket och allt är bara vackert och bra. att få kolla till grönsakerna och djuren är lugnande och rofyllt och att få dela detta med den man älskar som mest är lycka total lycka <3

varför bär jag då på denna enorma sorg? varför kan jag inta vara riktigt glad?

varför känner jag mej så missförstådd och utanför?
hur kommer det sej att motgångar är en del av min vardag?


hej mitt namn är cissi och jag lider av Fibromyalgi som innebär inte bara kronisk värk och trötthet utan även koncentrations svårigheter ångest och depression  ,sömn svårigheter klimakterie liknande besvär, klåda , syn och hörsel rubbningar , hjärtklappning/högt blodtryck , låg stress tolerans , tryck känslig (vilket innebär en enkel hand på axeln kan kännas som knivar) och mycket mycket mera

men värst av allt är att människor ofta inte förstår att jag är sjuk och att jag inte fungerar som de flesta andra människor.

jag känne rmej kraftlös och ynklig jag känner mej liten och trasig jag känner mej hopplöst meningslös

samtidigt som min älskade sambo och mina "barn" får mej att känna att jag duger att jag har en mening att jag gör nytta.


jag önskar inget hellre än att vara precis som alla andra just nu!!